Olen Sami

Mom, I’m Sami
No you’re not! Don’t say things like that.

This was followed by 40 years of silence. Seahorses are cool, I could be a seahorse.

In school I learnt that the male seahorse gives birth and cares for the young, and I identified with them. At home I was taught that sinners go into a sea of fire. I was afraid and ashamed.

Mental and physical violence had made me forget who I am, even since childhood. There was always someone watching me, everything boyish was forbidden. I didn’t like being with girls and I wasn’t allowed to play with the boys. What I am was completely silenced, like a thick black icicle in my throat. All my energy was spent on survi- ving.

All violence must be rooted out from my life

Intimacy was allowed in marriage only and in seeking it, I was married at age 20. During the first weeks I unders- tood that it was the worst mistake of my life. The violence was present from the beginning, but for conservative laestadians marriage was ‘til death do us part. There was a long pause in the spousal violence when we were in couple’s therapy and we signed a nonviolence contract.

I had a child and when I was alone with Hanna I felt for the first time in my life that I didn’t need to be anyone else. In the playground I had to play the same role as the other mothers, but I would have wanted to be more like the fathers I saw with their children. At that point silenced memories of situations where I had felt gender dys- phoria began to rise up.

I have to leave! I can’t let this happen to Hanna.

When Hanna was small, the other parent began to act violent towards her. At that point there was no other option than divorce. After that Hanna and I lived the sort of nice, usual everyday life for a long time. Until I found out about the sexual abuse of a child who is close to me, by some of the peace association workers. I notified the police but the investigation wasn’t completed due to a lack of evidence.

When the sinner has been forgiven, the sin is drowned in a sea of mercy, and it must not be looked for. And if someone does, that is a sin unto him…

He still gets to preach in the Summer Services…

I’ll go to the sea of fire then, but my conscience does not allow me to be involved in a community that accepts child abuse.

Years after the abuse, the point of no return for me was the Summer Services in Vaasa, where the preacher who had forgiven the pedophiles, was still allowed to preach. The next autumn I joined a support group for victims of religious abuse.

I’m Sami

On some level I got a crush on a woman and I joined a HeSeta group. I remembered a memory from my child- hood of telling my birther that I’m Sami, and when I mentioned it in the group, I was adviced to go to the Trans Support Center.
At the first meeting of the trans group I still used my baptismal name, but the next time I said I’m Sami, and not long after that I had got a referral to the trans clinic.

The doctor weighed me right away and told me I’m too fat, and on the next visit the doctor waved a bunch of papers with my medical history printed on them and said that in your epicrises there is no mention of any gen- der dysphoria. Of course there wasn’t, since I had been completely silenced since childhood. But this caused the process to get stuck and I had to go to private doctors just to survive. I have been treated for 4 years and none of the worst causes of dysphoria have been addressed. My health and quality of life have suffered.

Luckily I have a wide and diverse network of friends who can support me, and hopefully I can also support ot- hers.

Mamma, jag är Sami

Det är du inte! Sådär säger man inte

På det följde 40 år av tystnad.

Sjöhästar är fina, jag skulle kunna vara en sjöhäst.

I skolan lärde jag mej att sjöhäst hanen föder och sköter ungarna, jag identifierade mig med dom. Hemma lärde de oss att syndare hamnar i eldhavet. Jag var rädsla och skam.

Det psykologiska och fysiska våld et hade fått mej att glömma vem jag är redan som liten. Någon vaktade alltid mig, allt pojkaktigt var förbjudet. Jag trivdes inte med flickorna och jag fick inte vara med i pojkarnas lekar. Det som jag är var totalt nedtystat, som en tjock svart isstav i min hals. All energi hade gått åt till att hållas vid liv.

Allt våld måste rensas bort från mitt liv

Närhet hörde endast till äktenskapet, i längtan efter det gifte jag mig som 20-åring. Jag förstod redan under de första veckorna att jag hade gjort mitt livs misstag, våldet var med från början, men för gammalleastadianer är äktenskapet tills döden skiljer en åt. Det blev ett långt avbrått i partnerns våld när vi gick i parterapi och skrev under ett våldsfritt avtal.

Vi fick ett barn och när jag var ensam med barnet upplevde jag för första gången i mitt att jag inte behövde vara någon annan. I lekparken var jag tvungen att ta på mig samma roll som de andra mammorna, jag hade velat vara mer som papporna som jag såg med sina barn. I det skedet började nedtystade minnesbilder av situationer då jag har upplevt könsdysfori välla fram.

Nu måste jag ge mig av! Jag kan inte låta det här hända mitt barn.

När barnet var litet blev den andra föräldern våldsam mot henne. I det skedet fanns det inget annat alternativ än att skilja sig. Efter det levde vi länge ett bra liv med barnet, helt vanlig vardag. Tills jag fick reda på att ett barn som står nära mig hade utsatts för övergrepp av fredsföreningens aktörer, jag polisanmälde saken men förunder- sökningen avbröts i brist på bevis.

När syndaren har blivit förlåten, försänks den i barmhärtighetens hav, och den får inte mer lyftas upp därifrån. Och om någon ändå lyfter upp den förlåtna synden så blir den den personens synd…

Fortfarande får han predika på stormötet…
Jag hamnar väl i eldhavet, mitt samvete låter mig inte vara med i ett samfund som tillåter övergrepp på barn.

Åratal efter övergreppen, blev stormötet i Vasa min vändpunkt, där predikade ännu predikanten som hade förlå- tit pedofilerna. Följande höst sökte jag mej till Religionens Offers stödgrupp.

Jag är Sami

Jag förälskade mig i en kvinna och sökte mig till HeSetas. Barndomsminnet av när jag hade sagt åt hon som föd- de mig, att jag är Sami, hade återvänt till mitt minne. När jag nämnde det fick jag rådet att söka mig till Transstö- dcentrum. I deras grupp sa jag första gngen mitt dopnamn, nästa gång sade jag redan att jag är Sami och snart söke jag remiss till transpolikniken.

Läkaren visade mig genast på vågen och sa att jag är för fet, under nästa besök viftade han med en pappersbunt med mina hälsouppgifter och sa att i dina journaer nämns könsdysfori inte en enda gång. Förståss nämndes det inte, jag hade varit nedtystad ända sedan jag var helt liten. Det orsakade att processen inte gick frammåt, jag var tvungen att uppsöka privat vård för att överhuvudtaget hållas vid liv. Jag har redan varit i transvården i 4 år och de värsta orsakerna till min dysfori har ännu inte åtgärdats. Hälsan och livskvaliteten har lidit.

Som tur har jag ett brett och mångsidigt nätverk av vänner som jag har möjlighet att få stöd från, och förhopp- ningsvis lyckas jag också vara ett stöd för andra.