Ei haittaa et kuvat ei mee yhtee
In collaboration with Inari Porkka, Loviisa 2020
Ei haittaa et kuvat ei mee yhtee
Miä oon Mormoni. Siäl seurakunnas yritän mukautuu, olla näkymätön, esim. piän hametta kirkos. Yhteisön kulttuuri perustuu tosi paljo sukupuolee, usein naiset ja miähet menee eri tiloihi. Jos joku kirkost suoraa kysyis sukupuolestani, ni vastaisin rehellisest et oon muunsukupuolinen, mut en korjaa
jos miut määritellää väärin. Mut en tiiä miten siäl reagoitais. Ehkä ajeltais et se on vaa joku ohimenevä vaihe.
Kirkon pyramidirakenteen takii koen, et en voi jäsenenä vaikuttaa yhteisön asenteisii. Tapaamiset on miulle stressin aiheuttajii, kun siäl eri seurakuntalaiset pitää puheit ja joskus siält voi tulla homofoobisii juttui. Oisin akitiivisemmin mukaan, jos ei ois tät sukupuoli juttuu, mut täl hetkel se yhteisö on menettäny merkityksen. Nyt piän uskontoni henkilökohtasena asiana.
Sateenkaariyhteisös en ite nosta uskontooni esille. Mut jos se tulee keskustelus esii, ni kerron. Jos sateenkaari-ihmiset Suomes tietää jotain mormonikirkosta, ni ne tietää et siäl on homofoobinen kulttuuri. Ajatellaa, et se ei sovi sateenkaari-ihmisille, vaan et pitäis jättää se uskonto.
Sateenkaariyhteisös on se hyvä puoli, et kaikil on sama vaikutusvalta ja voi ite valita oman porukkansa, voi valita ne ihmiset, jotka pystyy näkeen sen yhdistelmän. Mut voi myäs olla tosi vaikeeta löytää ne ihmiset.
En rupee korjaamaa ihmisiä, kun ne tekee väärii oletuksii miun sukupuolest. Se ei satuta minuu, koska tiiän et ihmiset ei vaan tiiä: täs kulttuuris on niin perusasia, et jaetaa ihmiset naisii ja miehii. En miä myäskää ole mormonina kovin näkyvä. Miä oon perheessäni keskimmäinen lapsi, se lapsi johon ei kiinnitetä niin paljoo huomiota. Oon oppin, et helpommal pääsee jos sinuu ei huomata, saa tehä vähä mitä vaa. Mut mietin, et oisko se lapsi kuitenki kaivannu sitä näkyvänä olemista?
On vähä ku oisin rakentamas kahta palapelii yhtä aikaa, mut ei haittaa et kuvat ei mee yhteen. Yleensä ihmiset näkee vaa yhen näist kuvist, jos ees sen. Jos miut nähää kokonaiseen ni
se on positiivinen kokemus. Ei oo yhentekevää et miten miut nähää, mut oon tottun oleen näkymätön ja oon vissii rakentanu jonkuulaisen kilven suojaks. Mut sit kun sen kilven saa laittaa pois, ni on paljo mukavampi olla.
It’s ok that the images don’t match
I’m a Mormon. In the ward I try to blend in and be invisible, ex. wearing a skirt to church. The culture of the community is really gender-based, like often men and women will go to separate rooms. If someone from church were to directly ask about my gender I would answer honestly that I’m nonbinary, but I don’t correct people if they misgender me. But I don’t know how they would react. Maybe they’d think it’s just a phase. Because of the pyramid structure of the church I feel like I can’t influence the attitudes of the community as a member. The meetings are a source of stress for me, when different members give talks and they can say homophobic stuff. I would be more active in the church if it wasn’t for the gender thing, but as of right now the community has lost its meaning to me. Now I keep my religion as a private matter.
In the rainbow community, I don’t mention my religion. But if it comes up in conversation, I’ll tell. If rainbow folks in Finland know anything about the Mormon church, it’s the homophobic culture. There’s an idea that it’s not okay for a rainbow person and that you should leave the church. The good thing in the rainbow community is that everyone has the same influence and you can choose your own groups and the people who can see the combo. But it can also be really difficult to find those people.
I don’t correct people when they make incorrect assumptions about my gender. It doesn’t hurt me, because I know that people just don’t know: in our culture dividing people into men and women is such a basic instinct. I’m not particularly visible as a Mormon either. I am a middle child in my family, the kid that didn’t get a lot of attention. I learnt that it makes things easier when people don’t notice you, you can kinda do whatever. But I wonder if that child would have liked to be a little bit more visible after all?
It’s a little like building two jigsaw puzzles at the same time, but it’s okay that the pictures don’t line up perfectly. Usually people see only one of these pictures, if even that. If I am perceived as a whole, that is a positive experience. It’s not irrelevant how I’m seen, but I’m used to being invisible and I have probably built some kind of a shield for myself. But when I get to set that shield down, I am much more comfortable.
Det gör ingenting att bilderna inte går ihop
Jag är Mormon. I församlingen försöker jag anpassa mig, vara osynlig, t.ex använder jag kjol i kyrkan. Gemenskapens kultur baserar sig väldigt mycket på kön, kvinnor och män går till olika utrymmen. Om någon från kyrkan skulle fråga mig rakt ut, så skulle jag svara ärligt att jag är ickebinär, men jag korrigerar inte om någon definierar mig fel. Men jag vet inte hur dom skulle reagera är. Kanske skulle de tänka att det är något övergående skede. P.g.a kyrkans pyramidstruktur känner jag att jag inte kan påverka kyrkan och dens värderingar. Mötena orsakar stress för mig, när där är olika församlingsmedlemmar som håller tal och ibland kan de säga väldigt homofobiska saker. Jag skulle vara mer aktivt medom där inte skulle vara den här köns jgrejen, men nu har gemenskapen förlorat sin betydelse. Nu håller jag min tro som min egen personliga sak.
I Regnbågssammanhang lyfter jag inte själv fram min tro. Men om det kommer upp i någon diskussion så berättar jag om den. Om regnbågsmänniskor i Finlandvet någor om mormonkyrkan så vet de att kulturen där är homofobisk. Man tänker att den inte passar för regnbågsmänniskor, utan att man borde lämna tron. I regnbågssammanhangen finns den goda sidan att alla har samma möjlighet att påverka och man kan själv välja sina egna grupper, man kan välja de människor som klarar av att se kombinationen. Men det kan också vara väldigt svårt att hitta de människorna.
Jag börjar inte rätta folk om de gör fel anaganden om mitt kön. Det sårar inte mig, för jag vet att folk bara inte vet: i vår kultur är det så grundläggande att man delar in människor i kvinnor och män.
Inte är jag heller som mormon särskillt synlig. I min familj är jag mellersta barnet, det barnet som inte får så mycket uppmärksamhet. Jag har lärt mig att man kommer enklare undan om ingen lägger märke till dig, då kan man göra lite adsomhelst.Men jag tänker att skulle det där barnet ändå ha längat efter att bli sett?
Det är lite som om jag skulle bygga två pussel på en gång, men det gör inget att bilderna inte passar ihop. Oftast ser folk bara en av de här bilderna, om ens den. Om jag blir sedd som hel så är det en positiv upplevelse. Det är inte likgiltigt hur jag blir sedd, men jag har vant mig vid att vara osynlig , och jag har tydligen byggt nån sorts sköld som skydd. Men sen om jag får lägga ned skölden, så känns det mycket bättre.
Date
21.10.2020
Category
Common, Other comics